God Middag på er.
Nu är det bara timmar kvar av detta året.
Jag känner mej lite depp.
Men samtidigt glad.

Det är skönt att det har gått ett år utan att någon jag känner blivit allvarligt sjuk eller dött.
Men samtidigt skrämmer det mej vad nästa år har att erbjuda.
Det brukar nämligen inte gå så lång tid mellan gångerna jag får hemska besked.
Jag går jämt och oroar mej för "vems tur" det nu ska bli.

Samtidigt så skrämmer det mej att ännu ett nyår passerar efter mammas död.
Jag är rädd att för att glömma henne.
Eller nej det var dumt, det kommer jag ju inte att göra.
Men att minnen som jag har av henne ska blekna.
Jag vill minnas allt tydligt och klart och detaljerat.

Det skrämmer mej att jag inte kan minnas hennes röst längre!
Jag ångrar mej att jag inte ringde och lyssnade av mobilsvaret efter hon hade gått bort.
Jag hade en chans att få höra hennes röst en sista gång.
Men hur kul är det att höra sin döda mamma säga att hon vill att jag ska ringa upp henne.
Usch.
Klarade aldrig lyssna av det.
Jag klarade inte ens radera hennes nummer från våra telefoner.
Det fick Hingsten göra.

Sedan tycker jag att det är jobbigt att man förväntas ha "sörjt klart"
Tex bara nu i jul, folk frågar mej varför jag är nere.
Jo för att jag saknar mamma!
Det är alltid värst vid högtider!
Det är bara lite över ett år sedan, det känns färskt för mej.
Men då får man höra att man har så mycket fint och bra att vara glad för.
Sånt sa ingen i början, och helt ärligt så borde ingen säga så nu heller.

För när det kommer till sorg så spelar det ingen roll hur jävla underbart eller perfekt något annat är.
Man är lika ledsen för det.
Och ett år är en piss i oceanen!
Det är som en vecka,möjligtvis en månad.
Det tar mer än ett år att lära sej leva utan sin mamma.

För det spelar ingen roll om man flyttar hemmifrån, eller kanske till ett annat land.
Man kan alltid besöka sin mamma, ringa henne, skriva ett brev.
Och även om man inte ens gör det så vet man att hon finns där om man behöver henne.

Men min mamma finns inte där längre.
Jag kan besöka henne på kyrkogården men jag får inte se henne,krama henne, ens höra henne säga hej.
Jag kan inte ringa henne, hon finns inte på nått nummer längre.
Jag kan skriva till henne, men jag kan inte posta brevet.
Jag kan bara hoppas och fantisera att hon kanske står bakom mej och läser över min axel vad jag skriver.

Och alla säger att dom man förlorar finns alltid där och vakar över en.
Jasså?
Visst fin tanke!
Verkligen.
Jag önskar att det är så!
Det kanske det är!
Men jag vill ha bevis!
För det räcker inte för mej att bara "Hoppas och tro" Inte när det är som mest tungt.
Då känns allt bara så jävla orättvis och ensamt, jag tappar all tro och hopp och jag vill ha någon slags bekräftelse att mamma och pappa vakar över mej och mina systrar.

Men ja, jag har mycket att vara lycklig över.
Detta året som gått har jag kommit ännu närmare min Unkis!
Jag har kommit närmare Hingsten.
Jag har sorterat ut bland vännerna dom som visade sej inte vara några riktiga vänner.
Jag har varit frisk,mina älskade oxå!
Jag har blivit gudmor till min sötaste lilla jessie
Jag har hittat min hobby att fotografera
jag har börjat må bättre

jag har mycket!
Ändå kan jag inte låta bli att fälla en och annan tår över mamma.
Men så får det vara!
För sorg kan man inte slå på och av.
Och hur jobbigt det än är så skulle jag inte vilja vara känslokall.

Jag gråter hellre än att sucka likgiltigt!