När jag kom upp idag sken solen och det var för en gångs skull riktigt fint ute faktiskt.
Eftersom jag just vaknat ville jag bara morna till mej en stund och sedan ut och cykla.
Men efter en halvtimme då jag börjat göra mej i ordning för min lilla utflykt hade solen hunnit gå i moln, det började bli mörkt och allt förvandlades till en tråkig,blågrå sörja som jag inte alls var intresserad av.
Nu har jag ju bestämt mej för att ge mej ut oavsett väder men eftersom det är söndag så struntar jag i det.
Dessutom är jag sjukt rädd för vildsvin och det finns inga gatulampor där jag cyklar.
Det hjälpte ju inte precis att Pate,Thip och svärmor hade sett ett gäng sådana fulingar i lördes bara nån kilometer här ifrån.
Läskigt!

Jag har med andra ord inte gjort så mycket idag förutom att redigera bilder och läsa om fotografering.
När jag har tråkigt så "pluggar" jag.
Vill ju lära mej så mycket som möjligt.

Nu är ju helgen slut och Hingsten ska jobba i natt.
Det suger som vanligt!
I februari ska han bestämma sej för om han vill gå tillbaka till att jobba dag.
Han verkar inte så sugen på det längre, men jag är lite ego där och håller tummarna att han säger ja till det.
Fast jag yttrar det inte högt för jag vill inte påverka hans beslut.
Men jag önskar,önskar, önskar hårt!
Sedan mamma dog hatar jag att sova själv.

Tidigare kunde jag till och med tycka att det var lite mysigt.
Kanske mycket pga att jag och mamma brukade snacka i telefon var och varannan kväll i nästan en timme.
Vi hade mysigt ihop från varsitt håll.

Hur tomt det än känns att inte kunna träffa mamma,se henne, krama henne och allt sådant så är ändå de där samtalen över telefon jag saknar mest.
Hon fanns ju alltid där, och jag fanns alltid där för henne.
Var vi ledsna eller glada så ringde vi varandra direkt.
Eller bara att man va uttråkad så slog man en pling.

Jag fattar inte hur jag ska leva ett helt liv utan henne.
Att förlora pappa var såklart oxå hemskt.
Men jag va liten och fattade inte riktigt.
Och jag hade alltid mamma att gå till.

Det låter otroligt hemskt men ibland önskar jag att jag hade varit föräldralös hela mitt liv, eller sedan barnsben iaf.
Då hade jag inte riktigt vetat vad jag saknar.
Visst hade jag kunnat föreställa mej och kanske varit avundsjuk på andra som haft föräldrar.

Det finns ett ordspråk som lyder: bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.
Jag vet inte det riktigt.
Kanske när det kommer till förhållanden med en partner, men inte när det gäller föräldrar.
Jag tycker det är förbannat orättvist att inte mina föräldrar skulle få bli gamla.
Att jag skulle förlora båda när jag är så ung fortfarande.

Jag är arg på världen när jag tänker på att mamma aldrig får se mej gifta mej, bli gravid, föda barn eller annat stort och spännande.
Visst hon kanske ser det från sin  himmel men hon är inte där i fysisk form vilket jag behöver.

Jag har många andra att luta mej mot, få kärlek och tröst av.
Men det är aldrig samma sak som tryggheten hos en förälder.

En sak är iaf säker, det är mycket lättare att hitta glädje i vardagen när solen skiner och det är vackert ute.
Det blir bara tio gånger värre när det är så här grått och trist!

Svarar troligtvis på kommentarerna när jag hoppat i säng.
Puss så länge