De allra flesta ser det som en självklarhet att kunna gå på en buss full av människor och åka dit man ska.
Det är en självklarhet, inget som man tänker på.

Jag har åkt massa buss i mina dagar men för ett X antal år sedan fick jag social fobi och panikångest som gick hand i hand. Numer har jag mest bara panikångest och ibland kan det gå flera veckor utan att jag känner något av det.

Men så ibland ställs man inför en situation där paniken bara sköljer över en.
Det kan drabba vem som hellst och det är inget man kan styra själv.
Oftast är det ett ämne i hjärnan som saknas, serotonin heter det.
Finns det för lite av det och din kropp inte klarar av att återställa balansen själv kommer allt känslomässigt ur balans oxå.

Jag har inte klarat av att åka buss sen första gången jag fick en panikattack.
Vilket då är flera år sedan.
För några månader sedan bestämde jag mej för att utmana mej själv och efter att ha velat fram och tillbaka i flera dagar tog jag en lugnande tablett och satte mej på en överfull buss.

Det var inte alls jobbigt, vilket kanske inte förvånade mej eftersom jag tagit en tablett innan.
Men att överhuvudtaget gå på bussen med eller utan tablett var tidigare totalt omöjligt för mej.
Det fanns inte på världskartan.
Inga pengar i världen hade fungerat som muta.

Jag åkte sedan buss en gång i veckan, men mindre och mindre dos lugnande i kroppen fram till förra veckan.
Då gick jag på bussen utan att ta någon tablett.
Och jag var rädd!
Riktigt rädd!
Men konstigt nog var det nog den första gången jag kände mej helt lugn när jag väl satt mej ner på sätet.

Igår gjorde jag det igen, denna gången var det inte ens jobbigt innan.
Det är en sådan liten skitsak för alla andra men jag är stolt över mej själv.

Jag har fixat det här själv, min egen kognitiva terapi =P
Sånt här har psykologer försökt få mej till tidigare men jag klarar inte pressen från andra.
Men pressa mej själv är jag duktig på, och det funkar!

Nu är det bara att åka helt själv som står kvar på listan.
Men det tar jag när jag är mogen för det.

Anledningen till att jag skriver detta inlägget är att jag de senaste dagarna läst på flera andra bloggar om folk med panikångest och social fobi.
Som går till ena psykologen efter den andra, testar ena medicinen efter den andra.....

Det funkar bara om man själv vill
Och det funkar bara om man kämpar.

Mitt val är att inte äta tabletter dagligen, jag vill inte.
Jag har testat och jag gillar inte känslan av att gå omkring halvdrogad.
Ja jag känner mej halvdrogad av antidepp piller!
Jag vill vara klar och vaken i skallen, vill jag vara lullig kan jag ta mej en drink eller två av egen fri vilja hi hi

För mej funkar lugnande tabletter bäst vid behov.
Vissa veckor käkar jag dom varje dag, sedan kan det gå en månad utan en enda.
Och jag styr det helt själv.
Läkaren blir lika förvånad varje gång jag ringer och behöver ny dos.
Hon fattar inte hur jag får pillerna att vara så jäkla länge =P

Jag vägrar bli en pillerknaprare!
Men skulle jag en dag känna att jag behöver hjälp i tablett form dagligen så tar jag det beslutet själv.
Ingen läkare i världen bestämmer det åt mej.
Och psykologer och kognitiv beteende terapi är inte för alla.
Det är iaf inget för mej.
Bara om jag får sköta det själv, då lyckas jag!
Jag är beviset!

Godmorgon =D