Räddad av Fiender
Fy vad jag grät!
Jag älskar allt som har med förintelsen att göra!
Missförstå mej rätt nu, jag älskar det för jag tycker det är bra att folk får veta allt hemskt som hänt, och jag tycker så synd om alla oskyldiga som blivit utsatta för detta eller blivit mördade!
Det bästa minnet jag har från skoltiden var när vi med klassen åkte till Stutthof.
Det är det första konsentrations lägret tyskarna byggde utanför tyskland och det ligger en bit utanför Gdańsk.
Stutthof
(bild lånad från gdansk-life.com)
Jag blev så tagen av den upplevelsen att jag vill dit igen!
Det var vackert på ett sätt, just för att det är över!
Allt var stilla och solen sken.
Det var sommar och varmt och överallt låg blommor.
Inget mer lidande på den platsen.
Men det låg skelett överallt, inte från djur utan människor.
Dom hade samlat ihop benrester inne i krematoriet men även på andra ställen runt omkring.
Men då och då trampade man på en bit ben som letat sej halvägs ner i jorden.
På gaskammarens väggar var det ljusa fläckar från giftet som hade trängt ut genom teglet.
Jag förstår mej inte på folk som säger att förintelsen aldrig ägt rum.
Hur kan man blunda för så mycket lidande.
Det finns bevis runt omkring oss.
Öppna ögonen och se!
I skolan var det en gång en äldre dam som kom och berättade om sin tid i auschwitz.
Tyvärr kommer jag inte på vad hon heter nu men det var en väldigt gullig dam!
Hon berättade detaljerat och visade även tatueringen på sin arm.
Jag och många andra grät på lektionen, av medlidande, omtanke och kärlek.
Jag kramade henne hårt när vi sa adjö.
Nu finns det inte så många överlevande kvar i livet, och när jag blir gammal kommer det inte att finnas någon alls!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi ändå fortsätter att minnas och att någon annan tar över äran att föreläsa på skolor och informera ungdomar så detta inte inträffar igen.
För tro mej! Aktar vi inte oss så kommer det att ske!
Kramar
© Ingen använding eller kopiering av mina bilder är tillåten! ©
© Fråga först och länka tillbaka så får du låna ©
Tack. Du är för söt...
Det är så himla fint att du står upp för sanningen. Jag har träffat människor som på fullaste allvar hävdar att man aldig gjorde vare sig lampskärmar eller tvål av ihjälgasade judar. Det var en förintelseöverlevare i min skola som berättade att han sett allt med egna ögon, spädbarn som slängdes levande in i ugnarna, kvinnor och barn som man bara krossade under stridsvagnar samtidigt som nazisterna bara skrattade.
Det är väldigt bra att du skriver om detta, vi får aldrig glömma.
*KARIN: tack!
Jag har tyvärr oxå träffat på sådana människor och jag kan inget annat än tycka att det är otroligt tragiskt.
Samma sak upprepas ju som på Hitlers tid, en ledare talar om för dom vad som är rätt och fel och vad som hänt och inte hänt och dom tror på det.
Sånt är farligt! Visst är det i mindre skala men ändå precis lika farligt!
Ja det var väldigt mycket lidande då, mer än vi kan föreställa oss. Och att nazisterna skrattade åt en sådan sak då (och nu) är omänskligt.
Dom såg judarna som boskap men det är dom som är djur!
Nej vi får absolut aldrig glömma!
Det hoppas jag att vi aldrig gör!
Varma kramar
