När jag sitter och redigerar bilder av en person så tycker jag alltid att han/hon är vacker som dom är.
Eventuella små skavanker eller speciella drag blir till en helhet, och även om personen kanske inte kan bli modell pga sitt utseende,vikt osv ser jag ändå en underbart söt och vacker människa.
Alla är vackra på sitt sätt tycker jag.

Men så kommer det till de här med bilder på sej själv.
Jag klarar sällan av det!
Jag blir aldrig bra på bild.

Dåligt självförtroende är i mångas ögon otroligt oattraktivt.
Även jag själv kan tycka det.
Men.... är det en person med riktigt "modell" utseende som har dåligt självförtroende kan jag nästan tycka att det är sött.
Låter säkert hemskt men jag tycker det.
Nu snackar jag såklart inte om någon som mår extremt dåligt över sitt utseende eller så.
Men när en sådan person är missnöjd med sitt utseende av någon anledning tycker jag att han/hon är väldigt ödmjuk, tycker inte att hon/han står över alla andra pga sitt utseende osv.
För tyvärr har jag mött många snygga människor som tror dom är bättre än alla andra för att dom ser bra ut, och dom säger det högt oxå eller visar det väldigt tydligt.
Dom blir genast fula i mina ögon då!

Jag har nog världens sämsta självförtroende.
Tycker aldrig att jag duger som person eller utseende mässigt.
Jag har nog aldrig känt mej "snygg"
Har jag en bra dag och känner mej fin och jag ska peka på vad som gör att jag känner mej fin så är det håret eller ögonfärgen jag pekar på.
Men man ska vara mer nöjd tycker jag.
Men jag kan bara inte.

Betyder det då att jag är ful på riktigt?
Och gör mitt dåliga självförtroende att alla andra tycker att jag är oattraktiv, eller hade dom tyckt det än då?

Och när man väl har dåligt självförtroende hur bygger man upp det?
Överallt kan man läsa "självhjälps" tips hur man kan må bättre och bli mer nöjd med sej själv.
Något som jämt poppar upp är ju att man ska klä sej fint,som passar ens kropp.
Man ska vårda sin kropp med bra mat och motion osv.
Man ska göra saker man är bra på och mår bra av.
Men om det inte hjälper?

Är man dömd att leva som ful resten av livet då?
För saken är ju den att utseende sitter inte bara på utsidan.
Och som jag skrev, känner man sej ful på insidan kan folk uppfatta en sån oxå.
Och vem kan älska någon som är ful på båda "sidor"?

Jag ser upp till folk som kan se sej själva i spegeln och trotts sina "fel och brister" ändå tycka att dom är vackra.
Sådana personer ÄR otroligt vackra på riktigt!
Oavsett vilka fläckar och ärr som finns på skalet.



Jag vill oxå se något vackert i spegeln.
Och jag vill att folk som möter mej ska se en vacker tjej, både på in och utsidan.
Jag nöjer mej faktiskt inte med antingen eller.

Men så som man känner sej blir man oxå bemött.
Om man bara kunde bli uppskattad och åtrådd fast man inte är vacker någonstans så kanske man tillslut kan känna sej fin ändå.
För hur mycket man än försöker lura sej själv så spelar det alltid en litemliten roll iaf vad andra tycker.
Alla har nog någon gång undrat hur man blir uppfattad av andra, om man passar.
Såvida man inte verkligen vill sticka ut med allt vad det innebär.
Då är det ju kanon att vara lite ful och udda.
Och kanske blir man lite "fulsnygg" iaf =P

Fungerar det att Fejka sitt självförtroende?